Oväntad start
Jag gillar Tour de France-spinningen på SATS. Upplägget är mer likt riktig cykling och vissa instruktörer är riktigt bra på att måla upp en inspirerande bana under passet. Eller hitta på variationer som att simulera rondellkörning genom att få oss att sakta in, resa oss upp och luta lite innan vi ökar kadensen igen.
I slutet av uppvärmningen på passet i måndags beskrev
instruktören Camilla som vanligt hur dagens etapp skulle se ut. Veckans bana är en hyfsat slät etapp, vi är nånstans mellan Pyreneerna och Alperna, och jag såg fram emot lagom ansträngande pass där vi förmodligen skulle få höra lite namedropping om hur olika cyklister skött sig under sommarens verkliga tävlingsetapp. Normalt brukar vi få i uppgift att jaga ikapp eller backa upp dessa tänkta, icke närvarande, cyklister.
Men när vi skulle smyga igång tempot efter att "startbilen viftat med flaggan" reser sig plötsligt två deltagare från sadeln och börjar trampa på riktigt frenetiskt. Vilken kupp! Resten av passet handlar om att försöka jaga ikapp dessa två. Det är osäkert om vi lyckades.
Och de kämpar och simulerar på bra. När vi får reda på att det blir en "stigning om en halvminut" reser de sig redan upp för att attackera backen, de har ju några minuters lucka till oss andra!
Jag har ingen aning om ifall det var uppgjort på förhand eller om det var en kupp men en inspirerande överraskning blev det i alla fall. Kul!
Bellmanstafetten
Vi fick ihop ett lag från
jobbet som ställde upp i
Bellmanstafetten i lördags. och det gick bra!
Särskilt kul var att vi var så jämna allihop: alla fem sprang sina femkilometerssträckor på 22 minuter plus/minus en halvminut. Och alla sprang i nedre kanten av våra i förväg uppskattade tidsintervall. Sluttiden blev
1.49.58, vilket räckte till plats 80 av 1170 startande lag i mixedklassen. Lite imponerande!
För egen del är jag också väldigt nöjd med att det var orken som tog emot först, inte hälsenan. Att springa ett fem km-lopp kändes lite som en chansning, men rehabiliteringen går enligt plan och den här veckan springer/joggar jag faktiskt 25 minuter mellan gångpauserna, efter att ha trappat upp långsamt under ett par månader. Så förutom den extra farten så passade det bra att springa ett kort lopp nu.
Loppet håller med
webbteve från målgången för varje löpare och stillbilden är därifrån. Jag skymtar förbi mellan 40 och 50 sekunder in i videon.
→ Fler
bilder från Bellmanstafetten 2008
Hallsbergs Ultravecka
I morgon ska jag åka till Hallsberg för att titta på (inte springa)
Hallsbergs Ultravecka, vilket jag
skrev om i januari.
Jag kommer lagom till slutet på 6-dygnsloppet, men har tittat då och då under veckan på
loppets webbteve.
Jag får springa igen
Idag var jag hos sjukgymnasten igen.
Jag fick stå på bänken och luta mig framåt medan hon hängde i min vad. Efteråt konstaterade vi att min rörlighet förbättrats en centimeter till 10. Nästa gång siktar vi på tolv.
Bland annat med hjälp av den nya läxan:
balansövningen Draken.
Min löpintroduktion blir löjligt mesig, en utmaning i sig. Till att börja med får jag springa ("jogga") 1 minut med 2 minuters gång mellan. 5 intervaller tre gånger i veckan. Vecka tre får jag springa 5 minuter i taget.
Jag fick också nån sorts elastiska tejpremsor längs vaden i de diskreta, hudnära, nyanserna blått och svart. "Du ska inte sola i helgen va?" sa hon retsamt.
Men vad gör det. Jag får springa igen. Och nu har jag semester.
Jag firade med att ta ett långt träningspass efter jobbet. Förutom allmänstyrka och hela rehabprogrammet blev det förhållandevis snabba intervaller på löpbandet. Äntligen!
Besök hos sjukgymnasten
Idag träffade jag äntligen en sjukgymnast. Doktorn gav mig ju löpförbud tills dess, så det är frustrerande att det har dröjt ända tills nu. Men vilan har naturligtvis varit bra för mig. Och åtminstone de första veckorna hade jag ändå inte tänkt springa något, så det gjorde kanske inte så mycket.
De känningar jag har kvar i foten rör snarare
mina gamla hälsenebesvär än utsidan av fotleden. Så undersökningen handlade snarare om det. Sjukgymnasten konstaterade att jag är "kralligare" på höger än vänster sida, så det behöver jag träna på.
Dessutom är det en stor skillnad i rörligheten mellan benen. Vi gjorde ett enkelt test som belyste skillnaden ganska tydligt:
- Lägg en linjal vinkelrätt ut mot väggen.
- Stå med ansiktet mot väggen och placera stortån på lämpligt avstånd längs linjalen.
- Böj fram benet så att knät snuddar väggen utan att hälen släpper från golvet. Det gäller att kunna stå så långt från väggen som möjligt.
Med högerbenet klarade jag 14 cm, vilket tydligen är bra. (Om det är absolut bra eller bara bra för en löpare i min ålder fick jag inte klart för mig.) Men med vänstern klarade jag bara 9 cm. Inte nog med att det inte är särskilt bra i sig. Det är dessutom dåligt att skillnaden är så stor. Det medför obalans i kroppen och risk för mer besvär.
Så nu har jag hemläxa på fyra övningar.
- Rörlighetsträning för vänsterfoten: sittande vadstretchning.
- En enkel övning med gummiband för att hitta ett rörelseschema för fotlederna i sidled. Perfekt att sitta och vifta med fötterna framför teven.
- Dessutom ska jag göra utfallssteg, eftersom löpmusklerna behöver tränas upp på hela vänstersidan.
- Och jag ska fortsätta med mina excentriska tåhävningar.
Löpförbudet kan förmodligen hävas vid nästa besök. Men senor tar längre tid att läka än muskler, så det kan ta tre månader innan jag är återställd. Lidingöloppet ser ut att få klara sig utan min medverkan. :-(
Surt efter
Jag var som sagt ganska nöjd med hur loppet gick. Däremot är jag inte så nöjd med hur det står till efteråt.
Under uppvärmningnsjoggen till tunnelbanan stramade det lite ovant på utsidan av vänster smalben men jag kände ingenting av det under loppet.
Däremot Så snart jag stelnat till efter loppet och klädhämtning (utmärkt organiserat f ö) började känna av utsidan av vänster fotled. Jag tänkte att det nog går över och haltade iväg till tunnelbanan. Men det blev inte bättre under söndagen och jag ringde och på måndagsmorgonen bokade jag tid hos doktorn samma eftermiddag.
Naturligtvis blev jag hänvisad till en mottagning långt från tunnelbanan, i trakten av Stadion, och det såg nog ganska komiskt när jag i god fart bitvis hoppade på ett ben dit. Men i kombination med träningsvärken i låren kändes det definitivt inte roligt.
Han klämde lite på foten och konstaterade en "inflammation i ledbandet pga överbelastning". Sen fortsatte han med att "det finns en liten risk att det lossnat lite från benet" och då blev jag lite skärrad. Röntgen plus återbesök igår gav dock lugnande besked.
Med stödförband och smärtdämpande + inflammationsdämpande piller går jag nästan normalt idag. Träningsvärken i lårens framsida har avtagit och det känns snarare att det svider till än värker när jag går nerför trappor.*
Efter återbesöket tränade jag överkroppsstyrka. Jag testade också några minuters träningscykel och det funkar, tack och lov. Så det blir cykla o simma framöver. Jag har löpförbud tills jag träffat sjukgymnast.
--
(*) Taskig tajming förresten: att en månad före maran flytta från första våningen i ett hus med hiss till tredje våningen i ett hus utan. :-)
Stockholm Marathon, längre rapport
I takt med att väderprognoserna dök upp insåg jag redan några dagar före loppet att min ambition på 3:45 skulle bli tufft. Och när det visade sig bli 25 eller 27 grader så släppte jag min tidsambition. Jag behöll dock skamtiden på 4 timmar.
Värmen kanske inte var bra för oss löpare, men det var definitivt bra för publiken! Det var bra stöd överallt fram till de bortre delarna av Djurgården på andra varvet, när jag började bli trött. Fram till dess flöt det på bra. Jag höll hyfsat jämna femkilometerstider på 26-27 min fram till 25 km. Sedan tog det emot.
Jag höll visserligen farten hyfsat, nästa femma gick på 28.44, men det krävdes koncentration för att inte sakta in. På Strandvägen andra varvet sprang jag på gruset i skuggan under trädallén i stället för i solen på asfalten. Det säger väl en del om skillnaden: första varvet ville jag hålla farten uppe, andra varvet ville jag underlätta för kroppen i görligaste mån. Ändå stönade jag till vid varje ojämn skarv i underlaget.
Jag fick nya krafter vid Kungsträdgården, efter att ha blivit påhejad av far, och det stod sig väl till Västerbron ungefär. Men sen blev det allt svårare att hålla farten uppe. Eller kanske framförallt att undvika att stanna upp i vätskekontrollerna. De sista femmorna tog över 30 minuter.
Jag vill minnas att det var ungefär samma förlopp förra gången. Men 2002 hade jag fullt sjå att hålla mig under 7-minuterstempo sista milen och den här gången balanserade jag i alla fall runt 6 minuter per kilometer. Så jag har definitivt gått framåt. Däremot fick jag inte till samma långspurt på Odengatan, utan malde mest på i det tempo som jag lyckades åstadkomma.
Och även om jag naturligtvis blev glad och stolt över att äntligen komma in för målgång på Stockholms Stadion så saknade jag också den enorma lyckokänslan över att komma i mål som jag fick första gången. Kanske för att jag tvingats släppa mitt tidsmål?
Men jag klarade min skamgräns. Det blev till slut 3.55.51. Och med en förbättring på runt 33 minuter och ca 1600 placeringar kan man inte vara missnöjd. I alla fall inte i det vädret!
